I bisatser är det okej och förekommer ganska ofta. Här finns en artikel om det: https://www.litteratism.se/spraknorden-svarar/nar-forsvinner-har-hade/

Tack! Jag läste meningen just nu i kontext och nu är allt helt klart. I kontext pratar en karaktär om en diskution hon hade med hennes chef. Jag trodde att när hon sa att hon "har varit arg" att hon menade att hon var arg *under* diskutionen, som jag inte förståd. Nu förstår jag att hon menade att hon hade varit arg *som resultat* av deras obehaglig diskution. D.v.s hon blev arg efteråt och hennes ilska pågår nu. Tack igen!

Det beror på. "Jag var...": då-tid och avslutat, ofta med en tidsangivelse (Jag köpte en Volvo i går) "Jag har varit...": då-tid, men tidpunkt spelar mindre roll (Jag har köpt en Volvo) eller något som har pågått under en period och fortfarande pågår (Jag har haft en Volvo i två år) Här kan "har varit" signalera att personen "at times" var väldigt förbannad. Det har funnits tillfällen då hon/han har varit väldigt förbannad sen x hände. Exakt när? Ej viktigt. Eller så vill dom säga att personen fortfarande är förbannad. Utan att riktigt veta sammanhanget skulle jag gissa på alternativ ett.

Fantastiskt, Oskar! Det är precis den information jag letade efter, särskilt statistikerna. Jag vet inte hur jag har inte sett mönstret förrut. Det kan vara att jag läser tidningar mer ofta än böcker... En relaterade fråga: I första meningen finns det verben "varit". Men även om det det var "har varit" skulle det inte säga "jag *var* otroligt förbannad"?

Dom tillägger också: "Som förklaring till har/hade-bortfall föreslår Malmgren (1985:353) att har och hade inte behövs om tempus framgår av sammanhanget. I första hand handlar det om att en supinumsats normalt harmonierar med sin huvudsats när det gäller de finita verbens tempus: (5)Han kunde inte gå med på att han {hade/Ø} gjort fel. (Malmgren 1985:353) Eftersom det finita verbet i den överordnade satsen står i preteritum innebär detta enligt Malmgren ”att det även utan hjälpverbet har/hade är klart om det är fråga om perfekt eller pluskvamperfekt” (1985:353). Hjälpverbet skulle här således kunna betraktas som redundant i fråga om tempusmarkering." M.a.o. - om sammanhanget gör det möjligt att förstå om det är perfekt (har gjort) eller pluskvamperfekt (hade gjort) utan att skriva har/hade - utelämnas ibland har/hade. Edit/ Och kort efter att jag skrev det här, sprang jag på den här gamla klassikern http://www.youtube.com/watch?v=wXvlRM77tBE&t=0m22s och hörde: "Du är en saga för god för att vara sann Det är en saga i sig att vi [*] funnit varann"