Till sist Slutligen ringde jag förra vecka till administration av för en privat skola förra veckan. Den skolan hade erbjudit en plats i 2an till en av mina barn. Vi hade besökte till skolan och bestämde oss för att träffas en gång till med en rektorn. Vi hade haft några frågor som gäller barnens särskilda behov. Och vi väntade för på svar från rektorn i 2 veckor, har skrev 3 eller 4 brev till henne, har lämnade meddelanden på hennes telefon osv. Läsåret skulle nästan sluta när det blev för mycket för mig. Jag ringde och frågade ganska irriterat, om jag kanske kan jag ta deras tystnad som ett tecken på att de inte vill ha mitt barn? Jag vet att de inte har någon rätt att neka mig direkt, men varför kunde de inte tala om varför för mig i en privat konversation?
Detta är inte den första skolan där jag försöker placera mitt särbegåvade barn. Jag har vant mig vid att rektorn som helt enkelt inte svarar på mina brevet eller säger att de inte har tillräckliga resurser. Varför gav denna skola gav oss hopp i april, men ändrade sig i maj? Jag talade mycket känslomässigt. Jag vet att jag talar svenska ganska dåligt. De tror nog att jag är en "galen mamma". Men det fungerade! Om 20 minuter senare ringde jag tillbaka och biträdande rektorn förklarade berättade för mig om en ganska sorgligt situation i skolan. Det är svårt att vara artig men enträgen utan ett flytande språk. Det är svårt att komma i överens när vi har så stora kulturskillnader. Äntligen de andra är så Eller också är folk konstiga.
Mycket bra!
Oskrivna regler
De andra Folk är så konstiga ibland! Jag känner mig ofta annorlunda i det sociala livet här i Sverige. Ibland beter jag mig klumpigt eller ännu värre, ouppfostrat. Men det händer till följd av att kan jag inte kan förstå och följa de oskrivna regler som nästan alla andra kan. Tidvis försöker jag analysera de konstiga reaktioner och pinsamma händelser som förekommer så ofta med mig.
En dag hade vi träffade vi på en katt som hade sett såg ledsen ut. Mitt barn hade varit blev bekymrad över den katten. Kanske han är bortsprungen, mamma. Vad tycker tror du? Vi måste hjälpa den! Och Vi hade skickade sms till dess ägare. På kvällen ringde mig en tant mig och berättade att Prinsen är en utekatten och han är ganska självständig, men samtidigt gillar han att tigga och tjafsa. Hon pratade och pratade, 3 minuter, 5 minuter. Det var en lättnad och glädje att få veta om att katten är inte var bortsprungen. Men det är kväll och jag har 2 barn omkring mig. Jag kunde bara inte fortsätta att lyssna på henne på och bad om ursäkt med största artighet. Men damen verkade sur på mig.
Eller så tar vi ett annat fall. Vi var på god fot med våra grannar på i vårt förra boende. Vi gratulerade varandra med under storhelger och ibland talade vi om våra barn, vädret och politik. En dag kom de på besök till oss i den nya lägenheten. Det var en mysig kväll och de även kramade oss även till adjö. Och ju Men sedan dess har mer vi aldrig hört av dem. Inte nog med att vi inte hörde "tack för senast" från dem, men utan de försvann totalt allts. Jag var ganska förvånad men bestämde mig för att det var obekvämt att fråga. Men jag undrar jag i alla fall, vad gjorde vi för fel? Jag har ingen aning!