Jag äger ingen smarttelefon Det må låter konstigt, men jag äger ingen smarttelefon. Anledningen därför är helt enkelt, att jag inte vill ha en sådan. Naturligtvis har jag en mobil. Det är en gammalmodig grej med knappar och en liten antenn. Jag tycker om den, eftersom den är gul som min bil, där jag förvara den hela tiden. Den enda sak du kan göra med min mobil är att telefonera, och det är ju det ursprungligt skälet för tillvåron av apparaten. Jag behöver inte gå på nätet om jag inte är hemma. Jag behöver inte kolla meddelanden heller. I sinom tid ringer jag någon eller någon ringer mig, det är bra och jag känner mig belåten med det. För övrigt är jag inte rädd för att någon kunde snatta min mobil, eftersom tjuven kan bara använda den som brevpress. :)

Min första skoldag Jag kommer ihåg min första skoldag som om den har varit i går. Vi satt i klassrummet och fröken sade att vi ska öppna våra läsböcker. På den första dubbelsidan fanns det en stor och färggrann ritning av en gata. Det fanns många byggnader där, många fordon och många personer. Fröken frågade vad vi kunde se på bilden. Nu talade all barn huller om buller. Fröken avbröt kaoset efter en stund och förklarade: "Nu ska ni först lyfta pekfingret och vänta tills ni få tillåtelse att prata. Vem som inte gör så måste gå upp och vi ska se vem som fortfarande sitter på stolen när vi slutar!" Vid det här laget rådde ordning, barnen lyftade lydiga sina fingrar, allt var perfekt - och plötsligt hör jag mig säger: "mejerist" - naturligtvis utan att anmäla mig först. Hopsan, jag är den första som måste stå - och tro det eller inte, när "spelet" är slut är jag fortfarande den endaste som inte får sitta! I dag tycker jag att det är en rolig historia, men då för tiden måste det ha varit hemskt.

Hemtrevnad Nu är det höst igen, och det är den ideala årstiden för att ha det mysigt i sitt hem. Allt jag behöver därför är en soffa, en filt, en kudde, en bra bok, en kopp te och - vikigast av allt - en katt. Jag lägger mig ner på soffan under filten, mitt huvud på kudden (katten kommer automatiskt på mina ben eller på min mage), och sen läser jag min bok och dricker te. På det här sättet kan jag lata mig från morgon till kväll. Är det synd att slösa med sin tid på det här sätt och vis? Jag intre tror så. Naturligvis kan jag inte lata mig varje dag utan bara på helgen, men om jag ligger på soffan eller tittar på tv eller lekar en datorspel (som andra människor gärna gör) - var är skillnaden?

En maffig bokhandel Jag upptäckte nyligen en liten bokhandel i en lugn sidogata. Den heter "LIbrairie" och det säljs där gamla böcker. Jag menar inte bara begagnade böcker, utan faktiskt antikverade böcker. Jag gick in i affären och blev alldeles häpen, eftersom det var så jätteliten. Inuti fanns det ägaren bakom ett skrivbord och sex bokhyllor. Ändå var det mycket stämningsfullt. Det doftade gammal papper och jag ville helst röra vid alla dessa böcker. Istället sade jag till ägaren, att jag är intresserad i språk och särskild i gamla språkkurser. Han svarade "ja, det har jag" och han visade mig platsen. Det var litet besvärligt att titta där eftersom det var så trång, men efter en kort stund hittade jag en italienska språkkurs från året 1926. Priset var tio euro, men mannen gav mig den för åtta. Jag sade: "sådana affären ser man inte ofta nufortiden", och han svarade: "nej, det löner sig ju inte". Han var en idealist som helt enkelt älskade böcker. Precis som jag. Jag är säker på att jag kommer tillbacka och handla igen.

Tre dåliga vitsar 1 Föräldrarna väntar på barnets första ord. En dag öppnar barnet munnen och säger: "farfar". Alla glädjar sig och är stolta - men nästa dagen dör farfar. Några dagar senare säger barnet "mormor", men nästa dagen dör mormor också. Nu är alla rädda för nästa ordet, och en dag säger barnet plötsligt "pappa"! Oj, fadern blir blek av fasa. Nästa morgonen töras han knappast gå till jobbet. Han låser sig in hela dagen i sitt kontor och på eftermiddagen kommer han hem med darrande knän. Utanför huset möter han grannfrun och hon säger: "Har du redan hört vem som har dött idag? Brevbäraren!" 2 Två tandpekare promenera genom skogen. Plötsligt får de syn på en igelkott. Den ena tandpekare säger: "Titta där! En buss!" 3 "Du liknar min hustru. Utan skägget förstås" "Men jag har ju inget skägg" "Nej, du inte"

Ett bord är ett bord Historien "Ett bord är ett bord" av den schweizerska författaren Peter Bichsel handlar om en gammal man, som bor ensam i en trist lägenhet. Han äger ett bord, en stol, en säng, ett skåp, en tavla på väggen och några andra vanliga föremål. Den gamle mannen tycker om att promenera, men när han återkommer hem finns det alltid samma tråkiga saker i det alltid samma tråkiga lägenheten. En dag förundrar sig mannen: "Varför heter bordet egentligen bord? Och varför heter sängen egentligen säng? Varför heter sängen inte tavla?" Och han beslutar från och med nu sägar tavla för sängen. "Jag är trött", säger han, "jag vill lägga mig i tavlan." Han fnissar. Och sen skrattar han ljudlig. "Nu förändrar sig allt", säger han. Han funderar, vad han kunde säga till stolen, och han kallar den "väckerklocka". Han köper blåa skolhäfter och skirver ner i den sina nya ord medan hat sitter på väckerklockan. Sen börjar mannen översättar sång och dikter från hans skoltid i sitt ny språk. Och han är belåten. Men en lustig historia är det inte. Den börjar sorglig och den slutar sorglig. Mannen glömde nämligen så småningom sitt modersmål. Och alltid när han hörde folk på gatan säger "nu regnar det för två veckor sen" eller "jag har en farbror i Amerika", skrattade han, eftersom han förstod inte längre, vad det betydde. Och så blev han ännu ensamere än förut. :(

Jag älskar böcker Jag tycker om att läsa böcker. Härmed menar jag riktiga böcker, inte elektroniska. Läsning är en sinnlig upplevelse för mig. Jag älskar lukten av papperet och hur det känns när man smekar över sidan. Jag älskar till och med hur det ljuder när man bläddrar och jag uppskattar vikten av hela boken i min hand. Ibland går jag in i bokhandeln, bara om att anda luften där. Jag trivs det mellan alla dessa böcker, som jag kan ta i handen, läsa en eller två meningar, känna lukten av dem och sen ställa dem tillbaka i hyllan. Folk måste tänka att jag är galen när de ser mig med min näsa i boken. :)

Min första försök Det här är min första försök att skriva någonting på svenska. I januari började jag att lär mig svenska. Det är litet konstigt, eftersom jag har inga förbindelser till Sverige. Jag har aldrig varit där och jag känner ingen som bor där. Trots allt älskar jar språket. För mig låter det som att svenskarna sjunger när dem talar. Jag tittar på svenska serier på Netflix, till exempel "Bonusfamiljen" eller "Bron" - på svenska förstås. Jag förstår inte allt, men det är tillräckligt för att kunna följa handlingen. I serien "Bron" talar många personer även danska, och det förstår jag inte alls. Jag kan inte begripa hur svenskarna kan fatta, vad som danskarna säger. :)