Vivre sans TV: On a tout sauf sport Je n'ai pas de télévision. Je regarde assez souvent des films et des programmes de télé, mais depuis quatre ans je fais tout ça uniquement par internet. C'est un choix qui devient de plus en plus commun car aujourd'hui sur internet on a plein de possibilités pour remplir ses besoins médiatiques. Grande partie de ma consommation de médias est maintenant sous la forme de podcasts– ces programmes radiophoniques téléchargeables qui incluent des nouvelles, comédie, éducation, interviews, enfin, tout ce qu'on a sur la radio et beaucoup plus. Quand j'ai envie de regarder la télé, j'ai aussi beaucoup d'options. Comme je suis polyglotte, je regarde souvent la chaîne française TV5, la suédoise SVT, la chinoise CCTV, l'allemande Deutsche Welle, etc., qui sont disponible sur internet dans le monde entier (pas tous les émissions, mais en tout cas beaucoup d'émissions complets et sans publicités). Pour les films et les séries américains, j'ai un abonnement à Netflix. C'est un site web qui offre de nombreux films et séries télévisées et pour qui on paye chaque mois pour l'abonnement, mais le prix est raisonnable et l'abonnement partagé avec toute ma famille, donc ce n'est même pas moi qui paye. Mais il me faut toujours le sport. Ce sujet favori de discussion entre les hommes et dans les bars est resté pour moi presque dans l'oubli. Si je ne rends pas visite à un sports bar ou à un ami, je n'ai pas de moyen pour regarder un évenement sportif quelconque. Il y a des sites web où on peut regarder les matchs, mais l'image est horrible, rarement ça fonctionne, et je ne suis pas sûr de la légalité. Ou on peut payer pour s'abonner à tous les matchs NBA, MLB, NFL, English Premier League etc., mais c'est trop cher et on ne peut acheter que les ligues individuelles. Inutile pour moi qui suis fan généraliste des sports américains et internationaux. J'espère que les sports adoptent bientôt le modèle du cinéma, mais jusqu'à ça, je n'ai pas de solution. Hélas!

Jag graduerar! Lycklig? Sorglig? Kul? Tråkig? Snart ska ja graduera från Cornell University i USA. Det är en tid av stora förändringar i livet, och det bringar också stora känslor. Glädje: Jag måste inte bekymra mig mer med betyg – fast jag kommer alltid att lära mig nya saker, det kan vara bra at inte ha lektioner som viktigaste i mitt liv. Jag ska bo i en andra stad och byter omgivning. Jag ska bo i San Diego, där vädret är jättemycket bättre. Där ska jag doktorera (som innebär huvudsakligt att göra forskning). Sydvästen av USA ar också ett område jag känner inte så mycket, och det ska vara kul att lära känner det. Och jag kommer att ha långa semester: hela sommaren! Sorg: Jag kommer inte att se mina vänner som jag träffat på universitetet. Jag ska kanske besöka eller träffa de mer intima vänner då och då, men det finns många mindre intima vänner som jag kanske aldrig mer kommer att se. Så är det också med platser i staden: universitetet, markten, och vackra vattenfallen som finns här omkring. Det finns även mycket som jag aldrig fått chans att göra i mina fyra år här. Men det är nog med negativitet! Tråkighet: Jag går inte på promoveringsceremoni. Jag tycker det är ganska tråkig att kläder sig konstigt och sitta och vänta många timmar bara så att någon kan läsa ditt namn och ropa "gratulation!" eller vad det än är att de ropar. Dessutom kommer det at vara fullt med människor, man kan knappt hitta plats på restauranger eller parkering. Nej, jag går direkt iväg efter sista examen. Nyfikenhet: Istället att stanna här för promovering, jag ska gå på resa i Kina! Fast jag har till dels kinesisk ursprung, jag har aldrig varit där. Det ska vara interessant att lära känna landen och även mina kusiner som bor där, men som jag har inte träffat förr. Och efteråt står livet!

Vem vet mest? Vem vet mest? Inte jag förstås. Jag brukar titta på SVT på nätet för att förbättra min svenska. Det är mycket nyttig eftersom nästan alla programmen har textning på svenska, så jag kan höra och läsa samma fraser samtidigt. För en par veckor sen jag hittade programmet "Vem Vet Mest." Det är "frågesport:" programledare läser frågor och de som deltar måste svara rätt. Vi har ungefär samma sak på TV här i USA- det kallas för Jeopardy, men varje match har bara tre deltagare och inte åtta som har Vem Vet Mest. Dessutom gör man frågor baklänges i Jeopardy- till exemple, en "fråga" kan vara "Det är Norges huvudstad" och man måste "svara" med frågan "Vad är Oslo?" Dessutom tävlade jag i skolans frågesport när jag var tonåring. Vi hade också en mindre TV-program när jag var med en par gånger. Det heter "It's Academic" (Det är Akademisk). Men vi också hade många tävlingar som inte sändes på TV. Största skillnad mellan skolfrågesport och TV-frågesport är att man kan slå på knappen och därmed reservera chansen att svara när frågan är inte än fullständigt läst (medan på TV måste man vänta på att programledare läser hela fråga för att tittarna ska få se den). Det kanske inte verkar vara så viktig, men visst är det det. Det gör så att när alla vet svaret på en lätt fråga, det är ändå en bra tävling över vem ska få punkter av den, beroende på reaktionstid och förmågan att hitta rätt svar med bara partiell information, och dessutom måste man försöka inte slå på knappen för tidig när rätta svar är inte än klar! Eftersom jag spelade frågesport i många år, klarar jag ganska bra i USA-versionen. Men trots att många av frågor är ganska universellt, det är mycket svårare på svenska. Delvis är det att inte alltid förstår jag orden i frågan och även om jag vet vad svaret är så kan jag inte alltid hitta svenska namn på den i rätt tid. Och delvis är det att jag vet inte nog om Sveriges geografi, skandinavisk kultur, och allt som gäller Sverige mer än andra lander.

¿Que hay en un nombre? Mi nombre es Lucas. El origen puede ser o griego, en que significaria "el que ilumina", o latín, en que significaria "nativo de Lucania" -- este último es un poquito menos bonito, no? Es un nombre muy típico en varios países del mundo, por ser Lucas una figura bíblica muy importante-- Lucas el Evangelista, considerado como autor del Evangelio según san Lucas y de los Hechos de los Apóstoles. Es consistentemente, en una o otra de sus formas linguísticas según el idioma del país, uno de los nombres más populares en la mayoría de los países de Europa y de América. Mi familia viene de Brasil, donde es bastante común, y vivo en los Estados Unidos, donde también lo es aunque generalmente las personas con el nombre Lucas aquí se llaman Luke, que sirve tanto como forma inglesa de Lucas cuanto como abreviación de Lucas. Estos hechos pueden ser desventajas, considerando que no soy cristiano y no me gusta tener el mismo nombre que otros, porque es más difícil distinguirse de ellos. Pero también es ventaja porque un nombre bien conocido puede ser más fácil de pronunciar y de recordarse. (Supuestamente... no es raro ver que alguien escriba mi nombre como "Lukus" u otro desfiguramento del género.) El nombre es también común como nombre familiar, como por exemplo el cineasta George Lucas de Star Wars (y es el nombre de su personaje principal, Luke Skywalker). En la escuela los otros niños hacían chistes a veces conmigo usando estes dos. En fin ningún nombre es ideal, porque los padres tienen que elegirlo antes de conocer la personalidad del niño. Por lo menos es el mío y no voy a cambiarlo!

Att bo i en liten stad Jag bor i en liten stad som heter Ithaca, New York. Fast det är i delstaten New York, det är inte alls nära New York City- man måste åka bil fyra stunder för att gå dit. Ithaca är en universitetsstad som är känd för universitetet Cornell och för sina vackra bäckar, raviner och vattenfall, och för vintillverkning som göras i områdena omkring. En fördel av att bo i en sådan liten stad är att man kan klarar av ganska bra utan bil. Jag växte upp i en förort av landets huvudstad Washington, där det var inte alls så. Där behöver man bil för att göra hur som helst, och så kan det vara jobbigt och miljöovänligt ibland. Men i Ithaca jag kan gå från ena sidan av staden till den andra i ungefär trettio eller fyrtio minuter (det beror på om jag går ner eller upp), och jag gör det ganska ofta, åtminstone på sommaren. Jag gör det inte so gärna på vintern därför att vi fryser här ungefär lika mycket som i södra Sverige, även om det är inte lika mörkt. Det finns människor som säger att jag skulle bo i Manhattan eftersom jag gillar inte bil (människor där brukar åka tunnelbana, taxi eller går till fots), men jag giller inte heller alla oväsen och massor av folk som finns där, och därför trivs jag bra just här. Vi som bor här skojar ibland att det är världens bästa ställe för att få vänner att komma hit och besöka oss, som kan vara ganska svår ibland eftersom Ithaca är inte nära någon storstad och det är därför inte så lätt at komma hit. Tyvärr ska jag inte stanna här mycket längre-- jag slutar med skolan i Maj och ska flytta någon annanstans, men jag vet inte än var. Men det är också bra att få känna nya platsar-- jag skulle inte vilja bo hela mitt liv i samma stad även om jag trivs bra där.