Det kanske är lite tungt men gärna att någon ska rätta om hen orkar... Plötsligt kom min farmor, som gick bort i juni för 1 år sedan, 96 år gammal, till mitt huvud och eftersom det är mittinatten och jag blev lite känslig så skriver jag bara vad som kom på onödigt långt haha. Eftersom hon hade haft demens i mer än 12 år var det hennes barn som bestämde sig att inte ta behandling för att återuppleva när hennes äldreboende berättade till oss att hon inte kommer överleva mer än 3 månader. Inte så länge efter den bestämmelsen slutade hon att äta, sen att dricka också. I de där sista 5 dagar lyckades vi alla familjen mirakelt att kunde ta ledigar från sina jobb och samlade till hennes rum i äldreboende. En av sakerna som jag minns tydligt är att hon öppnade sin ögon plötsligt på tredje dagen sedan dess hon slutade drycka. Jag menar hon kunde ju öppna sina ögon men det såg alltid ut som hon ser bara i dimman men då var det tydligen att hon såg på vad som hon ville se, hennes två barn sitter både sidor bredvid och pratar över hennes säng. Hon pratade inte ens men pratade ändå med sina ögon, försökte förstå situationen och berättade att hon älskar dem och deras familj. Vi bara upprepade "tack" till henne. I sista momentet var det alldeles tystnaden utom hennes lidande andas i rummet men varje andetag var så kraftigt och fortfarande fullt med läntan att leva. Den energin från hennes hela kropp var så tung och tjock som 96 år lång vilket hon gick genom. När hennes öga mötes med mina kändes det som hon frågade rakt, "så här är det sättet jag levde mitt liv. Och hur ska du göra med ditt då?" Hennes 96 år kan jag antar i allafalt att det inte var lätt alls. Hon adopterades till en släkting när hon var 3 år gammal som hemtjänst hellre än som ett barn under krigstid sen gifte sig med nån som inte hade träffat innan bröllopet för att förlora massa pengar lurad av hans familj men aldrig få arbeta som heltids anställd bara för att försvara hans stolthet och tvångs fattigdom. Jag kan inte fråga henne hur hon kände och hur tänkte någon längre. Det är så synd att jag inte kan lyssna på. De spetsiga starka vackra ögon och andetagen som förtsätte starkt tills sista av sista fastnar i mitt huvud och har drivit mig framme när jag var i osäkerhet i det här ett år och det kommer sitta kvar här evigt tror jag.

frågor om socionom -Sverige, som jag vet, är känndes som ett land som tar mansklig rättinghet så viktigt, bättre än många andra land. Vilket fält var det som blev början av sådana ideer? Jag har hört det var från barndoms fält, men jag har också hört att det var från gämställdhets fält. - Detta ideer, tycker jag att på mitt fält (stöd för människor med utvecklingstörder) , urspringligen kommer från "Normalization". Men varför kunde man hitta sånt här ideer medan vi fortfarande hade ju just slutit kriget i Japan? Finns det nåt konnektion till upplevelse av nati? -Om misshandel mot människor med utvecklingstörder, har du hört om vad man gör för att förhindra det, nåt speciellt i Sverige??

situationen om människör som har handikapp i Japan Jag studerade om socionom, speciellt om stöd till människör som har handikapp på universtetet. Där lärde jag att det finns så många institutioner i Japan fortfarande och man gör nya ännu mer. Men det har aldrig varit för att de som har handikapp säger att de vill bo där utan deras föräldrar, läkare, eller personer på institutioner som tänker sig att de vet om dem bäst, kanske bättre än dem själva. Men faktom är att ingen av de som har handikapp vill bo där. Ibland säger institution bogare att de ska inte gå ut ifrån där men det faktiskt betyder att de inte orkar att göra nu längre. Det sades av många som hade varit på institutioner i mer än 20 år och klarade att lämna där till sist. Och till mig det låter så klöggt. Mycket klöggare än någon som har stor myndighet om der här området. När man bestämma sig om hur man ska leva sitt liv, vem får ändra detta för vad? Men det gör de här i Japan. Man ignorerar egnare av sitt liv och bestämma vad de ska göra iställt för dem. Det är ju verkligen skrämmande sak till mig. Tänk så enkelt som, vad tycker jag om det var jag?

Det är silver week i japan nu! Sprang i ca. en timma och gjorde streching på gatan fram mot mitt hus efteråt. Jag tycker om vad det känns när gör streching baksidor av benorna, så jag gjorde det ganska sakta och länge. Det såg ut som jag sätt på golvet och höll en ben med armarna medan andra lämnas rakt. Jag tittade på golvet och tänker om helt annat sak medan det, och plötsligt kom en man och hans fru, som både kanske är ungefär 70 år, till mig '. De såg so oroligt ut och pratade till mig lik som "oj oj, är du ok? Har du ont?" Jag sa "Nej, ursäkta, jag bara sprang och gör streching" och då sa de "jaha, för hon har ofta ont på benen så tänker vi att du också!" Jag kände som vad snälla människor de är. Och jag fortfarande försatte göra andra streching på samma plats. Sen kom andra kvinna som såg mycket oroligare ut än de manen och frun. Och sa "Är du för säkert ok? Alla som går förbi här blir ju orolig med dig. Ska jag ringa till ambulansen? " Jag sa igen, nej jag är helt okej! Ursäkta mig, men blir ju ganska besvärad och kännde att nu skulle inte jag försätta det längre. Och kom tillbaka hem snart efter der medan inte kunna hjälpa skratta till mig hjälv. Det var jag som gör alla oroligt ;; Men förstås de var riktiga snälla människor, och jag älskar den här stad tack för dem.

En fråga om svenska barnboken Hej på er. Jag har en fråga till ni som känner till den svensk stor barnbok, "Pippi Långströmp". Vad är den som boken imponerar dig mest? Vad kan man lära sig från den berättelse? Varför tror du det blev så berömd hela i världen? Vi ska ha en evenemang om Sverige genom att presentera om Pippis värld. Det ska vara jätte hjälpsamt om ni kunde ge mig era åsikter så att jag kan presentera någ djupare del av Svensk samhälle till japanskor som vet bara nordiska design och IKEA om Sverige än; ) Det ska bli 70år sedandess den boken publicerades på första gång. Jag skulle vilja rätta meningar och svara frågorna också om ni hinner:) Tack!

Aaaaa Ooooojjj, vad trött jag är från på morgonen. Det är lördag idag här i japan. Och jag jobbar från måndagar till fredagar, men jag jobbar idag också. Det är vad jag värde och när man sätta igång dagen då kan jag ha roligt med det. Men tills början är det svåraste. Och IDAG, början blev svårare än vanligt. Min cykel som jag pendlar på fick punktering. Måste åka på tåget som tar mycket längre tid och frågar min kund och andra person att fixa tiden...T_T Det kanske hände för att jag tänkte att inte vill jobba idag...ångrar mig så mycket.