Moritz Noricus
Velomobiler i åldern av trä och stål En velomobil är en cykel med karosseri. Man cyklar i en liggande position och rullar på tre, eller i sällana fall fyra hjul. Skalet mindrar luftmotståndet dramatiskt, och gör velomobiler, kort sagt, till den snabbaste klassen av cykler som det finns - detta är bara lite förenklad. Skalet skydder också mot regn och kall vind och, enligt erfarenheterna med kraschar, förvånande bra mot bilar. Idag görs velomobiler af fiberplast, med glas- eller kolfiber. Men så var det inte när de hade deras först blomstertid. Då var de byggd av trä, stål och tyg, som tidiga flygplan, och kallades "cykelbilar". Detta var i tiden då privatbilism var förbjudit i Sverige, i andra världskriget när bensin reserverades för försvarsmakten. Vem som hade kört bil förut fick välja mellan gengas och bengas. Vem som valde det sista, och ville använda en cykelbil till det, den fick bygga en själv enligt en byggplan. Planerna gick att beställa från tidningar som "Hobby" eller "Teknik för alla". Det fanns även en få kommersiella tillverkare, som till exempel Exon i Landskrona. „Hobby“ gjorde en tävling om den bästa byggningsplanen för en cykelbil. Vinnaren blev „pedobilen“, som var... kanske inte så klokt nämnad, men såg snygg ut. Kolla på bilden undanpå! Det var en stålrörskelett med en skinn av kryssfaner. Det verkar som den mest kända modellen fram till idag är Fantomen, fast bara få exemplarer byggdes och fordonet var alldeles för tung, med över femtio kilo. Josef Svedberg i Stockholm byggde en relativt lätt modell, av mindre än 30kg (idags lättaste går ner till tjugo), och vann tävlingar med den. Han använde stålrör med tygskinn, och det påstås att han cykelpendlade med den hela sitt arbetsliv. Finnland är ett annat land där sådana fordon byggdes. En gång åkde en finne till Cykelbils-SM över östersjön, med sin amfibisk cykelbil! Intressen i cykelbilar dog med massmotoriseringen. Jag antar att de få kommersiella modeller var inte attraktiva pris/prestandemässigt. I principet är velomobiler en genial sak, som de moderna modeller bevisar. Men om man har provat en tung hollandcykel mot en lätt och styv racecykel vet man vilken skillnad det gör hur en cykel är utförd. Kanske fanns stora steg kvar till idags velomobiler, som fungerar riktigt bra. Det finns en bra bok om detta ämnet som heter "Folkhemmets farkoster" och jag har stötat mig på den, såväl som på en få artiklar som man kan hitta i nätet.
28. März 2016 13:18
Korrekturen · 2

Velomobiler av trä och stål

En velomobil är en cykel med kaross. Man cyklar i en liggande position och rullar på tre, eller i sällan fall fyra hjul. Skalet minskar luftmotståndet dramatiskt, och gör velomobiler, kort sagt, till den snabbaste klassen av cykler som finns - detta är bara lite förenklat. Skalet skyddar också mot regn och kall vind och, enligt erfarenheterna med krascher, förvånande bra mot bilar. Idag görs velomobiler av fiberplast, med glas- eller kolfiber. Men så var det inte när de hade deras första blomstertid. Då var de byggda av trä, stål och tyg, som de tidiga flygplanen, och kallades "cykelbilar".

Detta var på den tiden då privatbilism var förbjuden i Sverige, under andra världskriget när bensin reserverades av försvarsmakten. De som hade kört bil förut fick välja mellan gengas och bengas. De som valde det sista, och ville använda en cykelbil istället, fick bygga en själv enligt en ritning. Ritningarna gick att beställa från tidningar som "Hobby" eller "Teknik för alla". Det fanns även några få kommersiella tillverkare, som till exempel Exon i Landskrona.

„Hobby“ hade en tävling om den bästa ritningen för en cykelbil. Vinnaren blev „pedobilen“, som... kanske inte var så klokt genomtänkt, men såg snygg ut. Kolla på bilden nedanför! Det bestod av ett stålrörsskelett med en kaross av plywood. Det verkar som den mest kända modellen fram till idag är Fantomen, fast bara några få exemplar byggdes av den och fordonet var alldeles för tungt, med över femtio kilos vikt. Josef Svedberg i Stockholm byggde en relativt lätt modell, mindre än 30 kg (dagens lättaste går ner till tjugo), och vann tävlingar med den. Han använde stålrör med tygskinn, och det påstås att han cykelpendlade med den hela sitt arbetsliv.

Finland är ett annat land där sådana fordon byggdes. En gång åkte en finne till Cykelbils-SM över östersjön, med sin amfibiska cykelbil!

Intresset för cykelbilar dog med massmotoriseringen. Jag antar att de få kommersiella modellerna inte var attraktiva nog pris-/prestandamässigt. I princip är velomobiler en genial sak, som de moderna modellerna bevisar. Men om man har jämfört en tung hollandcykel mot en lätt och styv racecykel vet man vilken skillnad det gör hur en cykel är utformad. Kanske fanns stora steg kvar till dagens velomobiler, som fungerar riktigt bra.

Det finns en bra bok om detta ämnet som heter "Folkhemmets farkoster" och jag har stött på den, såväl som i en del artiklar som man kan hitta i nätet.
2. April 2016
Möchten Sie schneller voran kommen?
Treten Sie dieser Lern-Community bei und testen Sie kostenlose Übungen!