Hon lärde sig fick av sitt sin far samma synpunkt av en negativ inställning till  andra kvinnor. och Trots att hon själv var kvinnor kvinna betraktade hon dem andra kvinnor med förakt och lade skulden på (ev. skuldbelade) dem för att de behandlades (så) illa av män.

<ul> <li>Den här meningen var lite klurig för mig att få till i och med ordbytet från synpunkt till inställning. Man kan inte lära sig en inställning men man kan ha en inställning. Nina socialiseras av fadern till att få en dålig kvinnosyn men så säger man ju naturligtvis inte i vardagstal. Jag föreslår istället att Nina fick, av sin far, en negativ inställning till kvinnor. Notera att jag tagit bort andra (som i andra kvinnor) i den här meningen. Anledningen till detta är för att Nina fått en negativ inställning till kvinnor av sin far och eftersom han är man så skulle han inte behöva särskilja sig från sämre kvinnor genom att säga andra kvinnor (än sig själv). Möjligtvis kan han vilja särskilja sin dotter från andra kvinnor men då är det nog snarare så att hon blir undantaget som bekräftar regeln att kvinnor är sämre. Jag har flyttat <em>andra</em> till meningen efter där det är Nina själv som behöver särskiljas från andra kvinnor. <em>Andra </em>gör helt enkelt mer nytta i detta senare sammanhang.</li> <li>Nina är naturligtvis bara en kvinna och inte flera kvinnor</li> <li><em>Dem</em> ersätts med <em>andra kvinnor</em> pga att det gått en tid sedan du senast pratade om ”kvinnorna” som fadern ansåg vara sämre än män.</li> <li>Jag har också delat upp meningen i två meningar för att meningen inte skall bli för lång.</li> <li> Hon blev uppfostrad som pojke till och med skillnader blev för starka och sedan föraktade hennes far även henne. Detta är väldigt oklart. Jag förstår inte alls vad du menar. Vad skulle du ha skrivit om du skrev samma sak på engelska? Både början och slutet av meningen ser bra ut däremot.</li> </ul>

Novellen var skriven på skrevs i slutet av 1800-talet och därför tycker anser (eller tror) jag att budskapet är att kvinnor själva behöver  (ev. måste) bekämpa emot (köns)orättvisorna rättigheter själv.  Inget för saker ska inte kommer att förändrats förändras om så länge kvinnorna fortsätter att tillåta män att behandla dem på sådana sätt (hellre orättvist).

<ul> <li><em>Skrevs</em> är passivformen av preteritum. Benedictsson skrev boken i slutet av 1800-talet. Boken skrevs av Benedictsson. Preteritum-formen används för avslutade handlingar i DÅ-tid. Boken skrevs på 1800-talet (DÅ-tid) och den är färdigskriven (avslutad) sen länge.</li> <li>Tycker används mest ihop med personliga uppfattningar om känslor och smak etc. Exempel:  Jag tycker om någon. Jag tycker om söta kakor. Jag tycker om blått.</li> <li>I din mening har du en logisk, snarare än en känslomässig, uppfattning om något. Då skulle jag hellre använda anser. Eftersom boken skrevs på 1800-talet anser jag  att ... ett alternativ är att tro. Eftersom boken skrevs på den tiden tror du någonting men eftersom du inte själv skrev boken kan du inte vara alldeles säker. En boks budskap behöver förstås inte heller vara detsamma för läsaren som för författaren.</li> <li>Det finns alltså ytterligare ett sätt att skriva din mening på. Det är en smaksak tror jag vilket man väljer.</li> <li>Novellen skrevs i slutet av 1800-talet och därför anser (eller tror) jag att budskapet är ...</li> <li>Eftersom novellen skrevs i slutet av 1800-talet ochanser (eller tror) jag att budskapet är ... <ul> <li><em>Kämpa emot</em> och <em>bekämpa</em> betyder samma sak men <em>bekämpa</em> är mer formellt. Man kan kämpa emot sitt begär efter choklad tex. Men man kan bekämpa orättvisor, fattigdom etc.</li> <li><em>Själva</em> för att det skall passa med kvinnorna som står i plural.</li> <li>(Köns)orättvisorna står i bestämd form här för att det syftar till de för kvinnor kända (köns)orättvisor(na).  De orättvisor som kvinnor drabbas av pga deras kön. Dessa orättvisor är på sätt och vis kända (= bestämd form) men inte tillräckligt kända för att jag inte ska vilja precisera orättvisorna genom att lägga till köns- före substantivet. I och med att det står där råder det ingen tvekan om vad det är för orättvisor det talas om.</li> <li><em>Ska </em>ersätts med <em>kommer </em>och jag ersatte <em>saker</em> med<em> inget</em> för att det låter barnsligt eller något med att skriva saker i det här sammanhanget. Det du menar är ju att inget förändras utan någon föregående förändring av beteende.</li> <li><em>Om </em>ersätts med <em>så länge</em>. Det är dock inte fel att skriva <em>om</em>. Det låter dock bättre om du skriver <em>så länge</em>.  Kvinnorna fortsätter att tillåta män att behandla dem orättvist. <em>Så länge</em> antyder ju att kvinnorna tillåter män att behandla dem orättvist nu och att det, så länge de gör detta, inte kommer att ske någon förändring. <em>Om</em> är inte fel i sammanhanget men är mindre precist. <em>Om</em> används ju ofta om sådant som ännu inte sker men kanske kan komma att ske.</li> <li>Män är inte i bestämd form här (till skillnad från kvinnorna). Hur kan detta komma sig? Kvinnorna syftar tillbaka på de kvinnor som det talats om tidigare. Kvinnorna är alltså kända sedan tidigare. Det har inte talats något om män tidigare i texten. Det är alltså inte några kända män det är frågan om.</li> </ul> </li> </ul>

Jag är rädd för att jag har skrivit väldigt rörigt idag men nu orkar jag inte gå igenom min egen text mer. Du får hålla tillgodo! Förhoppningsvis får du med dig mina synpunkter./ Lena

 

Ur mörkret är en novell av Victoria Benedictsson. Berättaren är en gammal kvinna som heter Nina. och Hon sitter i ett mörkt rum och berättar om sitt liv för en man som läsaren vet ingenting inte vet någonting om.

<ul> <li><em>Att veta ingenting</em> kontra <em>att inte veta någonting</em> påminner om skillnaden mellan something och anything i engelskan. Man säger vanligtvis inte: <em>I know anything</em> eller <em>I don’t know something</em>.</li> </ul>

På I början får vi läsaren (eller man)  reda på (hellre veta) att hennes (ev. Ninas) mor lämnade henne när hon (ev. Nina) var väldigt liten. Hennes far (ev. Ninas far eller Fadern) föraktade kvinnor och ville (ev. egentligen) inte ha någon flicka men han tyckte (ev. ändå) om sällskapet (hennes sällskap). Hon blev uppfostrad som pojke till och med skillnader blev för starka och sedan föraktade hennes far även henne.

<ul> <li>I början och i slutet men på 1800-talet, vintern, måndag etc.</li> <li>Läsaren istället för <em>vi </em>eftersom du med vi här avser bokens läsare. Det är bara de som läser boken som får veta detta. Eventuellt kan du skriva ett generallt ”man”. Då kan man säga att detta underförstås:  Alla (som läser boken) får veta detta.</li> <li>Jag har löpande föreslagit att du kan byta ut pronomenet henne/hennes mot Nina och Ninas. Hur du gör detta beror på hur den föregående satsen ser ut. En god tumregel kan vara att varannan gång skriva ut namnet och varannan gång använda pronomen. Detta är för att påminna läsaren och vilken namn som pronomenet egentligen ersätter och alltså syftar tillbaka till. I meningen där du också hänvisar till Ninas mor kan ett pronomen komma att missförstås eftersom det är fråga om två kvinnor i meningen. I denna mening är det bättre att använda namnet. Det är berorende på hur långt bakåt i texten du senast uttryckligen nämnde Nina som avgör om du kan du välja att använda ett pronomen eller inte. Ju längre bakåt det var desto större anledning att påminna läsaren om Nina genom att använda hennes namn.</li> <li>Exempel.</li> <li>I början får läsaren veta att hennes mor lämnade henne när hon Nina var väldigt liten. Hennes far föraktade kvinnor och ville inte ha någon flicka men han tyckte (ev. ändå) om sällskapet hon gav honom (eller hennes sällskap).</li> <li>I exemplet har jag föreslagit en förstärkning i form av ett ”ändå” men detta är valbart. Ändå skulle i detta sammanhang betona att fadern trots att han egentligen inte ville ha någon flicka ÄNDÅ tycker om hennes sällskap.</li> <li>Jag har också angett två möjligheter att skriva detta. Om du väljer att låta sällskapet stå kvar i bestämd form behöver du precisera i efterhand vilket sällskap som anses vara så känt att det alltså kan stå i bestämd form. Exempel: sällskapet (som är underförstått) hon gav honom.</li> <li>Om du väljer att ta bort den bestämda formen innebär det att du kommer med ny information i meningen. Du berättar att han tyckte om hennes sällskap. (Ingen bestämd form på substantivet)</li> </ul>