Om ett silverbröllop
Nyligen satt jag i på regionaltåget mittemot en liten pojke och en kvinna. Pojken var söt. Han hade stora ögon och läspade. Han ställde många frågor. Till exempel om de kunde också flygga till Amerika med deras biljett också. "Nej, det går inte", sa kvinnan allvarligt, "vi kan åka intill Hamburg - men till Amerika kan man ju inte gå (ta sig/åka) med tåg". Den Hans bästa citat av honom har jag skrivit ner: "Tidigare fannf det tfå Tyfklandf, men nu har de flyttat in med farandra" - "Det stämmer, Jakob! Har du läst det från den i boken som Felix har?"
Jag älskar denna bild.
Det är natt, det åskar och det regnar. Det ringer på dörren av Germanias Västtysklands lägenhetsdörr. Hon öppnar. Det är Östtyskland, som ser ganska illa medfaren ut och har ett blått öga. Hon har lämnat sin pojkvän. Det borde hon ha gjort mycket tidigare, men det säger Germania Västtyskland naturligtvis inte, men utan ger henne helt enkelt sin axel att gråta mot. De kokar te och pratar. Senare ligger de två på soffan framför teven och gosar. I På teven visars något med om en mur, men då är de inte längre riktigt vakna. De nästa följande dagarna är fantastiska, och snart ställer Germania den stora frågan: "vill du återförena dig med mig?". I år har de haft deras sitt silverbröllop. Det funkar allt bättre mellan dem.
Jag var ett år gammal när muren föll, så jag har inga minnen av det. Men på jubileumsdagen tänkte jag på alla de folk människor som jag inte skulle inte känna till om där vore var taggtråd och minfält mellan mig och dem, som tidigare.
Bra skrivet :)